Igår eftermiddag var jag med om min första avåkning på landsväg pga halka. Jag visste att väglaget var mycket halt, och hade åkt mycket försiktigt hela vägen från Visby, men så hände det ändå!
Avåkningen inträffade i Othem, strax innan Slite, och jag körde inte fort, ca 60 km/tim. Plötsligt släppte vägfästet och bilen började svänga och svaja, och efter en mycket kort sekvens (kändes lång) på glid med snurr befann jag mig i diket bredvid högra sidan av vägen, efter att ha glidit av och landat mjukt i snön.
Jag minns att min tanke när det väl pågick var ”undrar var jag kommer att befinna mig om någon minut?”.
Plötsligt satt jag där i diket och var lika förundrad, som jag tidigare varit rädd - allt var som vanligt. Lite saker hade kastats runt i bilen, motorn hade stannat, men instrumentbrädans lampor lyste fortfarande.
Jaha, tänkte jag, här har man då haft änglavakt; inget möte, mjuk snö att landa i, oskadd så vitt jag kunde känna, men med mycket hög hjärtklappning. Jag gick ut ur bilen och kollade, inga skador på den heller.
En vänlig medtrafikant passerade, plockade upp mig och skjutsade mig hem – tack! Stort tack är jag också skyldig Salle som efter en kort stund körde mig tillbaka till platsen när Sven från Othem med sin traktor omgående ställde upp och drog upp bilen ur diket!
2 kommentarer:
Hej!
Jag har bott i Norrland i tio år och bor numera i Visby. Jag är inte något vidare imponerad av den gotländska väghållningen vad gäller snöröjning. Det kanske inte gör något att det inte alltid är plogat på småvägar som exempelvis i glesbygden i Gothem under julhelgen. Det kanske inte gör något att det enligt gotländska mått mätt ligger en enorm snöhög framför färjelägret i Fårösund när väghållningsarbetarna kunde ha tippat snön över kajen istället. Det kanske inte gör något att man numera måste börja bromsa in flera hundra meter före vägkorsningar på större vägar för att kunna svänga utan att mer eller mindre göra en u-sväng för att bilen man kör inte har ABS och antispinnsystem. Men när det gäller att skrapa större vägar, som t ex väg 148 mellen Slite och Visby, någorlunda plana och att hålla undan snö från vägrenen för att det inte ska bli problem under vårperioden så fungerar väghållningen dåligt. Just nu blir det så kallad dagsmeja på vägarna eftersom det är högtryck, minusgrader och nära på 12 timmars solsken som smälter snön på vägrenen. Första halkan är alltid förrädisk. Jag pratade med en kille i Umeå för några år sedan hade gjort en 360 med sin bil men faktiskt lyckats fortsätta rakt fram utan att åka av vägen. Vid sådana tillfällen gäller det att styra med sladden och inte mot. Men det är lättare sagt än gjort och jag har precis som Lena Celion också åkt av vägen en gång. Men det var på en slingrig grusväg i kraftig uppförsbacke i 100 knyck mellan Skärblacka och Örebro. Jag slapp dock betala självrisken på 1000 kr för bärgningen eftersom jag hade dubbdäck.
Nej, jag tycker att förarbetet och skrapningen måste förbättras. Funkar dåligt. I Norrland lägger väghållningsarbetaren an plogen mot vägbanan så att det slå gnistor om stålet. Nu är det försent att göra något åt vägbanan. Jag mötte en plogbil på väg förbi Tingstäde eftersom jag åkt skidor ett varv runt träsket men resultatet före och efter hans insats var i stort sett oförändrat.
Vänliga hälsningar
Johan Öberg
Hej!
Visst är vägarna här besvärliga vintertid. Sanden har svårt att ligga kvar (om det sandas) och på slätterna yr det igen, och snön packas till snöis med djupa spår.
För det mesta så är väg 147 i bättre skick än väg 148, där vägbanan ofta är täckt med snöis. Denna gång tog jag dock 148:an hem eftersom jag befann mig i norra delen av Visby.
I fortsättningen åker jag på 147:an.
/Lena
Skicka en kommentar