Det råder ingen tvekan om att det kommer att fortsätta vara regionerna i Europa som kommer att ha betydelse för hur det nya arbetet med EU2020 skall implementeras. Det är roligt och spännande att Gotland skall få regionstatus i januari 2011, och att ön officiellt blir egen region.
Regionerna må vara olika stora, och allt mer talar man om makroregioner, dvs större områden där flera regioner går tillsammans för att bli ännu starkare. Ett sådant område är Östersjöområdet, i EU debatten har den s k Östersjöstrategin fått stor uppmärksamhet, och Gotland har aktivt bidragit i arbetet med framtagningen av strategin. Jag har under förra veckan deltagit vid ett EU-möte där regionfrågan diskuterades i samband med nya EU2020, och tycker vi ligger väl framme här.
Varför, kan man då tycka, går vi inte tillbaka till de nationella staterna istället? Svaret på den frågan kan vara att det också finns stora skillnader inom länderna, och i makroregionerna har man andra behov som binder samman. Däremot är inte alla delar av Europa lika förtjusta idén, har jag förstått efter nämnda möte för territorialt samarbete. Det kan ibland i ett sådant samarbete handla om att vissa regioner får stå tillbaka en smula, så andra med större behov kan gå framåt snabbare. Det blir då ett sätt att solidariskt få med fler regioner i utvecklingen, för EU-medborgarnas bästa.
I södra Europa finns flera förslag på nya strategier, bl a för Medelhavsområdet och Svarta havsområdet. Hur de skall se ut är just nu den stora frågan. Många anser att man kan dra lärdom av Östersjöstrategin och låta sig inspireras, men inte kopiera den. Det viktiga är trots allt att medlemsländerna måste börja leverera, något som inte lyckades så bra med Lissabonstrategin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar